|
Denna sida uppdaterades | Att historiskt belägga snickarglädjen är inte lätt. Det är betydligt lättare att förklara ordet snickarglädje. När "funkisstilens" arkitekter på 30-40:talet var normgivande skapades ordet snickarglädje som ett negativt uttryck över något som var så långt från enkelhet och funktion som man kunde tänka sig. Denna negativa klang har med åren tonat ut och nu när man hör ordet för det snarare tanken till en pittoresk och vacker utsmyckning. Hur är det då med historien? Att
smycka ut sina hus har man gjort sedan urminnes tider. Vi kan se norska loft från
15-1600:tal med fantasifullt skurna mönster, svenska gårdar med flerhundraåriga
portaler och ingångar med sirliga vackra former. De högre ståndens bostäder
får vi inte glömma. Här arbetade man med beständigare och dyrbarare material
samt med en formgivning av dåtidens kända konstnärer, något som bidragit
till att det mesta har bevarats. Allmogens utsmyckningar däremot gjordes i trä
och målades med enkla färger och mycket lite har motstått tidens tand till våra
dagar. Snickarglädjen
är väl den utsmyckning som man förknippar med 1800:talets “dricka brunns”
byggnader. En högre stånds företeelse, som på Västkusten vid sekelskiftet
övergick till en badgäst och societets kultur där kungligheter i ordets rätta
bemärkelse var kronan på verket. Man byggde pensionat och societetshus, som
skulle skilja sig från mängden både i storlek, färg och utsmyckning. Dessa
byggnader och då framförallt societetshuset och kallbadhuset blev med all sin
snickarglädje stadens eller samhällets stolthet. De skulle vara de vackraste
husen. Där samlades man, där ville man synas och där utanför ville man bli
fotograferad. Det var fint att åka till Västkusten och avnjuta tångbad och
salta hälsobad. Allt fler sökte sig till den “fina” Västkusten och
behovet av att ha någonstans att bo ökade. Att hyra ut till badgäster blev för
många en lukrativ sommarverksamhet. I många fall försökte man efterapa
societetshusen utsmyckningar på det egna huset. Kanske var det den tidens skylt
att man hyrde ut rum till badgäster. Det kan även vara så enkelt att man
tyckte att societetshuset var vackert och tänkte. Så där skall jag göra med
mitt hus också! I
ett historiskt skeende är det många saker som händer samtidigt. I England
hade ångmaskinen ersatt segel i fiskeflottan och en enorm utförsäljning av de
seglande fiskesmackarna ägde rum. Köpare blev i mycket stor utsträckning
svenska fiskare. Svenskt fiske förändrades från kustfiske till fiske i Nordsjön.
Man har räknat ut att över tvåhundra engelska fiskesmackar såldes över till
svenska västkusten. Sillfisket
var framgångsrikt och gav befolkningen mycket goda inkomster. Den om- och nybyggnation
som följde i dess spår förändrade kustsamhällena. Köpmanshus såväl som
fiskarbefolkningens hus blev större, och fick färg och snickarglädje. Den
täta bebyggelsen i samhällena och den i våra ögon primitiva uppvärmningen
och belysningen var stora brandrisker. Bränderna, som bröt ut, fick förödande
effekter. Nästan varje samhälle eller stad i Bohuslän har haft dokumenterade
storbränder under 1800:talet och i början av 1900:talet.Troligt är att den
nybyggnation som skett efter bränderna har följt den tidens mode och bidragit
till utbredningen av snickarglädje i många områden. Detta gäller framförallt
områden som råkat ut för bränder under 1800:talets senare del. Storbränder
som inträffat under 1900: talet har haft motsatt effekt. Branden i Strömstad i
början av 1900:talet ödelade flera kvarter med vacker bebyggelse från
Stadsparken och längs Karlsgatan. Klarade sig från brand gjorde området
Bukten nere vid järnvägsstationen. Fotodokumentationen från området som
brann ner visar hus med stort byggnadshistoriskt värde som skattats åt förgängelsen. När
vi idag ser fiskelägen och kustsamhällen är den vita färgen dominerande. Det
är troligt att det inte var så från första början. Nästan samtliga vi
talat med, som skrapat och målat om sina hus, berättar att det varit en annan
färg på huset tidigare. Även snickarglädjen hade annan färg än huset. Det
här sista är något, som många återgår till när man renoverar och målar
om sina hus. Men
historien gick vidare. Nya byggmaterial förändrade samhällena. Tegel och
revetering gav nya byggnadsstilar men även ytor som klarade västkustens hårda
väder. Samtidigt kom även kravet på större tomter kring husen något som
trots allt räddat de gamla samhällenas karaktär då markfrågan ej gick att lösa
i den gamla bebyggelsen där husen låg tätt intill varandra. Nybyggnationen
fick därför söka sig till andra områden utanför den gamla bebyggelsekärnan. De
gamla fina trähusen, som åldrats, behövde repareras och ett nytt material
hade kommit fram. Ett material, som var överkomligt i pris, som verkade vara i
evighet, som ej behövde målas och som tålde västkustens skiftande klimat.
Fiskeläge efter fiskeläge och samhälle efter samhälle renoverades.
Eternitplattan förändrade på några årtionden den gamla byggnationen. Men när
eternitrenoveringen genomfördes försvann också all snickarglädje, alla
vackra verandor, alla fina gavelsolar och takkonsoller och all sirlig fönsterornamentik. Men
förändringsvindar har även dragit fram över de större samhällena. Nya
stadsplaner har naggat i den gamla bebyggelsen till förmån för gator och
hyreshus. Kvar har blivit den rest, som varit ointressant vid samhällsförändringen.
Områden utan bilism har också haft större möjligheter att ha kvar sin gamla
karaktär. Likaså har byggnation i strandnära lägen alltid haft sitt unika värde. I
våra dagar har den gamla trähusbebyggelsen, från fiskelägen till städer, i
mycket stor utsträckning blivit K:märkt. Detta är en bevarandestämpel, som
har ett mycket stort stöd både från boende och allmänhet. Detta är något
som märks när tankar väcks om rivning eller förändring. Men
husen måste renoveras. Trävirke åldras och i sämsta fall torkar eller rötas
det sönder. I många fall har man ej haft möjlighet eller kunskap att återskapa
det ursprungliga. I vårt grannland Danmark ger kommunens byggnadsansvariga ut
informationsblad där man kan läsa om materialval, arbetsmetoder och se skisser
på hur man byggde vid olika tidsåldrar. Detta är en stor hjälp när man är
tveksam. Även i Sverige kan man få denna information men då blir det en
muntlig sådan om en sakkunnig tjänsteman är tillgänglig. Vad
har då hänt med eternithusen? Femtio år är en lång tid. Har materialet hållit
som man trodde? Både ja och nej! Tydligen händer det något! På våra
fotoresor längs Västkusten så såg vi många, som renoverade och tog bort de
gamla eternitplattorna. Svaren vi fick när vi talade med ägarna om arbetet var
mycket ofta: “Jag vill få det gamla trähuset likadant såsom det en gång
sett ut”! I några fall var det rötskador som var orsaken till reparationen.
Vatten hade läckt in bakom skadade plattor och eller felgjorda övergångar vid
fönster och dörrar. Resultatet hade blivit långt gångna rötangrepp och lösningen
var att byta ut både reglar, isolering och klädsel. I
annan sak, som vi noterade under våra resor, var mångfalden av mönster i den
gamla snickarglädjen och fåtalet i den nyuppsatta. Det är ingen kritik mot
den nya masstillverkade snickarglädjen för det är gamla förebilder som man
nyttjat. Men snickerierna har bara valt ut de mönster som lämpat sig för
industriell framställning. Vi saknar det individuella och unika som det gamla
representer. Kanske
kan denna hemsida inspirera dig i ditt renoveringsarbete!
|