Denna sida uppdaterades
2005-02-25

Att historiskt belägga snickarglädjen är inte lätt. Det är betydligt lättare att förklara ordet snickarglädje. När "funkisstilens" arkitekter på 30-40:talet var normgivande skapades ordet snickarglädje som ett negativt uttryck över något som var så långt från enkelhet och funktion som man kunde tänka sig. Denna negativa klang har med åren tonat ut och nu när man hör ordet för det snarare tanken till en pittoresk och vacker utsmyckning.

Hur är det då med historien?

Att smycka ut sina hus har man gjort sedan urminnes tider. Vi kan se norska loft från 15-1600:tal med fantasifullt skurna mönster, svenska gårdar med flerhundraåriga portaler och ingångar med sirliga vackra former. De högre ståndens bostäder får vi inte glömma. Här arbetade man med beständigare och dyrbarare material samt med en formgivning av dåtidens kända konstnärer, något som bidragit till att det mesta har bevarats. Allmogens utsmyckningar däremot gjordes i trä och målades med enkla färger och mycket lite har motstått tidens tand till våra dagar.

Snickarglädjen är väl den utsmyckning som man förknippar med 1800:talets “dricka brunns” byggnader. En högre stånds företeelse, som på Västkusten vid sekelskiftet övergick till en badgäst och societets kultur där kungligheter i ordets rätta bemärkelse var kronan på verket. Man byggde pensionat och societetshus, som skulle skilja sig från mängden både i storlek, färg och utsmyckning. Dessa byggnader och då framförallt societetshuset och kallbadhuset blev med all sin snickarglädje stadens eller samhällets stolthet. De skulle vara de vackraste husen. Där samlades man, där ville man synas och där utanför ville man bli fotograferad. Det var fint att åka till Västkusten och avnjuta tångbad och salta hälsobad. Allt fler sökte sig till den “fina” Västkusten och behovet av att ha någonstans att bo ökade. Att hyra ut till badgäster blev för många en lukrativ sommarverksamhet. I många fall försökte man efterapa societetshusen utsmyckningar på det egna huset. Kanske var det den tidens skylt att man hyrde ut rum till badgäster. Det kan även vara så enkelt att man tyckte att societetshuset var vackert och tänkte. Så där skall jag göra med mitt hus också!

I ett historiskt skeende är det många saker som händer samtidigt. I England hade ångmaskinen ersatt segel i fiskeflottan och en enorm utförsäljning av de seglande fiskesmackarna ägde rum. Köpare blev i mycket stor utsträckning svenska fiskare. Svenskt fiske förändrades från kustfiske till fiske i Nordsjön. Man har räknat ut att över tvåhundra engelska fiskesmackar såldes över till svenska västkusten.

Sillfisket var framgångsrikt och gav befolkningen mycket goda inkomster. Den om- och nybyggnation som följde i dess spår förändrade kustsamhällena. Köpmanshus såväl som fiskarbefolkningens hus blev större, och fick färg och snickarglädje.

Den täta bebyggelsen i samhällena och den i våra ögon primitiva uppvärmningen och belysningen var stora brandrisker. Bränderna, som bröt ut, fick förödande effekter. Nästan varje samhälle eller stad i Bohuslän har haft dokumenterade storbränder under 1800:talet och i början av 1900:talet.Troligt är att den nybyggnation som skett efter bränderna har följt den tidens mode och bidragit till utbredningen av snickarglädje i många områden. Detta gäller framförallt områden som råkat ut för bränder under 1800:talets senare del. Storbränder som inträffat under 1900: talet har haft motsatt effekt. Branden i Strömstad i början av 1900:talet ödelade flera kvarter med vacker bebyggelse från Stadsparken och längs Karlsgatan. Klarade sig från brand gjorde området Bukten nere vid järnvägsstationen. Fotodokumentationen från området som brann ner visar hus med stort byggnadshistoriskt värde som skattats åt förgängelsen.

När vi idag ser fiskelägen och kustsamhällen är den vita färgen dominerande. Det är troligt att det inte var så från första början. Nästan samtliga vi talat med, som skrapat och målat om sina hus, berättar att det varit en annan färg på huset tidigare. Även snickarglädjen hade annan färg än huset. Det här sista är något, som många återgår till när man renoverar och målar om sina hus.

Men historien gick vidare. Nya byggmaterial förändrade samhällena. Tegel och revetering gav nya byggnadsstilar men även ytor som klarade västkustens hårda väder. Samtidigt kom även kravet på större tomter kring husen något som trots allt räddat de gamla samhällenas karaktär då markfrågan ej gick att lösa i den gamla bebyggelsen där husen låg tätt intill varandra. Nybyggnationen fick därför söka sig till andra områden utanför den gamla bebyggelsekärnan.

De gamla fina trähusen, som åldrats, behövde repareras och ett nytt material hade kommit fram. Ett material, som var överkomligt i pris, som verkade vara i evighet, som ej behövde målas och som tålde västkustens skiftande klimat. Fiskeläge efter fiskeläge och samhälle efter samhälle renoverades. Eternitplattan förändrade på några årtionden den gamla byggnationen. Men när eternitrenoveringen genomfördes försvann också all snickarglädje, alla vackra verandor, alla fina gavelsolar och takkonsoller och all sirlig fönsterornamentik.

Men förändringsvindar har även dragit fram över de större samhällena. Nya stadsplaner har naggat i den gamla bebyggelsen till förmån för gator och hyreshus. Kvar har blivit den rest, som varit ointressant vid samhällsförändringen. Områden utan bilism har också haft större möjligheter att ha kvar sin gamla karaktär. Likaså har byggnation i strandnära lägen alltid haft sitt unika värde.

I våra dagar har den gamla trähusbebyggelsen, från fiskelägen till städer, i mycket stor utsträckning blivit K:märkt. Detta är en bevarandestämpel, som har ett mycket stort stöd både från boende och allmänhet. Detta är något som märks när tankar väcks om rivning eller förändring.

Men husen måste renoveras. Trävirke åldras och i sämsta fall torkar eller rötas det sönder. I många fall har man ej haft möjlighet eller kunskap att återskapa det ursprungliga. I vårt grannland Danmark ger kommunens byggnadsansvariga ut informationsblad där man kan läsa om materialval, arbetsmetoder och se skisser på hur man byggde vid olika tidsåldrar. Detta är en stor hjälp när man är tveksam. Även i Sverige kan man få denna information men då blir det en muntlig sådan om en sakkunnig tjänsteman är tillgänglig.

Vad har då hänt med eternithusen? Femtio år är en lång tid. Har materialet hållit som man trodde? Både ja och nej! Tydligen händer det något! På våra fotoresor längs Västkusten så såg vi många, som renoverade och tog bort de gamla eternitplattorna. Svaren vi fick när vi talade med ägarna om arbetet var mycket ofta: “Jag vill få det gamla trähuset likadant såsom det en gång sett ut”! I några fall var det rötskador som var orsaken till reparationen. Vatten hade läckt in bakom skadade plattor och eller felgjorda övergångar vid fönster och dörrar. Resultatet hade blivit långt gångna rötangrepp och lösningen var att byta ut både reglar, isolering och klädsel.

I annan sak, som vi noterade under våra resor, var mångfalden av mönster i den gamla snickarglädjen och fåtalet i den nyuppsatta. Det är ingen kritik mot den nya masstillverkade snickarglädjen för det är gamla förebilder som man nyttjat. Men snickerierna har bara valt ut de mönster som lämpat sig för industriell framställning. Vi saknar det individuella och unika som det gamla representer.

Kanske kan denna hemsida inspirera dig i ditt renoveringsarbete!

Historia Samhällen Bebyggelsen Byggnadsstilar Färgsättning